Som nyexaminerad keramiker på 1970-talet gjorde jag en längre studieresa till Mali i Västafrika. I de byar jag besökte var de flesta boningshus och moskéer gjorda av lera. Även vägar och mark var lera. Leran används inte bara för att göra ting och krukor utan kunde utgöra hela grunden för en människas tillvaro. Jag fann mig vara omgiven av lera på ett nytt sätt. Jag förstod att min högskoleutbildning hade begränsat mitt tänkande kring hur lera kunde användas.
En stark upplevelse som fastnat hos mig var hur de kvinnliga keramikerna brände sina brukskärl. De för hand byggda lerkärlen staplades och täcktes med ris och grenar. Högen tändes sedan på och fick brinna ner. Därefter stänktes ett avkok av bark på de ännu varma kärlen. Skärven sintrade, det vill säga en kemisk reaktion uppstod, och kärlen kunde behålla vatten. Det som fascinerade mig var det avancerade hantverket, både teknik- och formmässigt, och hur teknik och hantverket var nära kopplat till produktionen av brukskärl.
Väl tillbaka i Sverige började jag läsa om olika bränningstekniker och deras historia. Jag ville utforska leran, kärlet och bränningstekniker i relation till plats och tid. Jag studerade min egen plats historia och fastnade vid hur kärl brändes under sten- och bronsåldern i Norden. Jag tillbringade en tid på Leire, ett arkeologiskt forskningscenter utanför Roskilde i Danmark. Där hjälpte jag till att bygga en bronsåldersugn, en konstruktion av lättböjt trä och en överbyggnad av lera. Med rätt syretillförsel kunde höga temperaturer uppnås. Jag studerade även arkeologers rekonstruktioner av andra forntida keramikugnar. Jag fick återigen nya förståelser som bröt mot det jag lärt mig under min utbildning; leran kunde användas både till brukskärl och att bygga ugnar.
Jag började se nya möjligheter att arbeta som keramiker. Det som intresserade mig var materialets komplexitet och den brända lerans beständighet. Jag fokuserade på processen ”Från leran som jord – genom olika bränningstekniker – till leran som keramik”. Jag experimenterade med att visualisera och gestalta idéer om materialet lera. Ord som framtid, dåtid, möjlighet och rumslighet blev objekt i form av jordplattor, amuletter och rullade och staplade ark. Objekten brändes i ved-, gas-, sågspåns- och elugnar samtidigt som jag utforskade olika leror, temperaturer och ugnsatmosfärer. Under denna period skapades projektet ”Tid” som handlar om ett cirkulärt möte mellan dåtid och nutid.
Projektet ”Tid” leder mig fram till att börja arbeta med krukan som föremål, form och berättelse. ”Vad ska man med en kruka till?” var ett arbetsnamn under en längre period. Här undersökte jag gränser och möten kring krukan som symbol; som ett historiskt bruksföremål, kopplad till odling och kultur samt som ett konstnärligt objekt i en industriell och postmodern tid. Frågor jag ställde mig var: hur har krukans form och funktion samverkat och förändrats genom min egen historia? Vilka berättelser kan jag möta genom ett kärl? Vilket språk kan en form uttrycka? Jag fann bland annat att kärl kan vara platser för igenkänning och minnen.
I mitt nuvarande arbete har jag fortsatt att utforska krukan i relation till berättelser, beständighet, rums- och kroppslighet samt en historisk process. Varje kruka blir en amulett med en egen berättelse som jag har sammanställt till ett tillgängligt museum, ett rum som kan återskapas och omtolkas utifrån tid och kontext.